Gick in på en persons facebook sida som fortfarande finns kvar som tog sitt liv för snart två år sedan som står mig fortfarande varmt om hjärtat, vilket påminde mig om dagen i mitt liv som förändrade allt efter att sista droppen var nådd.

Året 2011 och slutet på 2010 var en period i mitt liv då allt var upp å ner där inget stod rätt till. Jag har alltid varit säker i mig själv och vet vem jag är och står för det, men har aldrig riktigt blivit accepterad elr förståd av min familj över den person jag faktiskt är. Detta blandat med ett riktigt sårat hjärta från min första stora kärlek som var min enda trygghet just då resulterade i att jag stängde av känslorna till slut och därmed blev det en ond cirkel med händelser i ett enda stort kaoz med tragedi efter tragedi som tyngde ner mina axlar mer och mer ju längre det pågick. Istället för att stanna upp och sluta blunda för det jag visste var fel så fortsatte jag i samma riktning som bara blev värre. Allt som hände under denna period är för privat att jag vill nämna då jag skäms också oerhört mkt över vad jag gjort utan att försöka stoppa det. Sen efter att ha träffat denna underbara person som satte sig fast i mitt hjärta som då valde att ta sitt liv som blev kaka på kaka av alldeles för mkt av vad jag klarade av att orka med.  I detta stadie så hade jag ingen livsgnista alls kvar och såg ingen utväg ut från allt som var alldeles för svart för att kunna finna ngt ljus i. Så jag valde att lämna den här världen som jag inte såg annat än ett stort mörker i. Jag skriver just VALDE för att jag hade bestämt mig, jag visste att det var den enda utvägen, min rätta väg att ta där jag skulle äntligen finna min frihet där min själ skulle få frid. Den dagen kommer aldrig tyna bort från min näthinna. Därför att den dagen var då jag började LEVA igen.  Tack vare mina närmsta vänner så räddades jag med några minuters marginal av polisen och ambulanspersonal som jag faktiskt aldrig har tackat för deras insats. När jag vaknade upp i ambulansen påväg in till sjukhuset så var jag så grymt arg så det går inte att beskriva med ord, jag försökte ta mig loss och skrek, skrek allt jag orkade och ville bara ta mig loss därifrån och fullfölja det som jag då såg var det enda rätta. När jag sedan vaknade upp på sjukhuset så kändes allt blankt och ett enda stort mörkt tomrum infann sig i mig med en stor känsla av förlust. Inte minsta lilla skam av skuldkänslor utan bara en stor förlust. Sista chansen att finna frid i mig själv var förlorad. Men där någonstans på sjukhuset efter en tid så började det klarna inom mig och jag slutade helt enkelt att blunda för mig själv och inför det livet jag innan hade levt. Och den enda frågan som kom upp i mina tankar var:

Lever jag det liv jag vill leva? Är det såhär jag vill att mitt liv ska se ut? Och det enda svaret jag fick var ett stort NEJ. Det var här jag började att LEVA igen, det var här jag fick min väckarklocka och vaknade, det var här jag tog tag i mitt liv och mig själv och slutade rymma bort från mig själv och ist omfamna mig själv.

Under den första perioden efter det här så var psyket och sitt fysiska tillstånd skört. Men jag hade bestämt mig, det här var min chans jag fått och jag skulle inte låta den gå till spillo. Efter bara ngn vecka efter att detta hänt med händer/handleder i bandage som jag inte kunde använda elr röra alls så åkte jag på anställningsinterjuv för det jobbet jag har idag. Men då jag levt med ett ständigt skyddsskal för min omgivning så var det inga svårigheter att dölja vad som egentligen var så pokerfacet åkte på och jag fick anställningen som jag sedan blev fastanställd på. Jag bytte umgänge och sa upp kontakten med en del närmre vänner och även andra som inte stod mig lika nära. Samt tog jag avstånd under en period från vissa familjemedlemmar som jag helt enkelt inte var stark nog än att kunna ha i min närhet då jag var tvungen att finna mig själv igen först.

Skulle kunna skriva hur mkt som helst om detta men för att hoppa till hur träningen kommer in i detta så var det efter det här jag fick upp den goda känslan av träningen. Träningen var en stor del av den helande processen för mig. När jag tränade oavsett var det var, men när jag ansträngde kroppen i form av varierad träning så började jag må betydligt mkt bättre. Om jag var mer nedtyngd ngn dag så kändes det genast bättre efter träning, om jag var extra glad så kände jag starkare av det efter träning, om jag var stressad så hjälpte träningen etc. Men framförallt då jag är en såkallad ”riktig tänkare” till person som tänker många gånger alldeles för mkt på allt för mitt eget bästa mixat med att jag är enormt självkritisk. Så hjälpte träningen alltid utan att svika med att få struktur och ordning på tankarna. Speciellt när de mörkare tankarna började smyga på så hjälpte det att frigöra mig från dessa. Ibörjan så hade jag ett behov av att träna för att om jag inte var riktigt trött på kvällarna så kröp sig alltid tankarna på när man la sig i sängen och ångesten tog form. Många nätter har varit ett slagfällt mot mig själv. Känslan går inte att beskriva när detta inträffade men kan jämföras med att skelettet i kroppen vänder sig ut och in i kroppen och man ligger i kramp tills kroppen är blöt i svett, man vill skrika ut smärtan men det går inte då kvävningskänslan samtidigt uppkommer.

Men för varje natt jag tog mig igenom ibörjan dessto starkare blev jag och nu idag så kan jag med ett ärligt rent hjärta säga att jag mår BRA. Jag umgås med vänner som jag vet stöttar och älskar mig för den jag är så som jag även gör för dom. Jag lägger ingen onödig energi på människor som bara utbringar negativ energi. Jag har fått tillbaka en bra relation till min familj. Jag tränar och lever sunt som får mig att må bra, inte utefter vad ngn annan tkr elr tänker. Nu när jag lägger mig på kvällarna så lägger jag mig med ett leende. Ett leende som står för tacksamhet över det liv jag lever och allt vad det innehåller. Jag lägger mig med axlar utan tyngd och ett uppvärmt hjärta med en fri själ. Som jag vet att ingen annan kan ta ifrån mig då det är bara JAG som styr över just MIG.

Så träning och en god hälsa tillsammans med mkt kärlek från mina närmsta har hjälpt mig att stå stadigt på jorden igen där jag tänker stanna så länge jag får möjlighet. Träning för min del har aldrig handlat om att just bli ”smalare” elr liknande. Träning och en god hälsa för mig är att det hjälper mig att må bra inom mig själv och har stärkt mig som person. Sen säger jag absolut inget om att huvud målet absolut kan vara att man vill bli smalare elr mer musklad elr vad det nu kan vara gällande det yttre att skapa/forma om med hjälp av träning. Men för min del så är det mitt inre som jag främst vill stärka upp.

Skulle kunna skriva hur länge som helst om detta men det är min syn på vad träning och hälsa har betytt/hjälpt mig/betyder för min del.

Vad betyder den för dig/ger den dig?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja säg det hur läget ser ut med nått för tillfället? Gällande senaste skadan i revbenen uppe vid bröstkorgen är det fortfarande inte bra än och jag kan inte snatränga den delen och tar fortfarande smärtstillande fast trappat ner på dosen. Om jag rå...

Riktigt bra energi idag på gymmet!! var ett tag sen så det var en go efterlängtad känsla! Instigning på gymmet 07.00 efter en stadig frukost och en drink av kostillskottet Fucked up så var kroppen igång! Startade upp med fys först, varav bla: M...

Ja denna vecka började riktigt fint och kanske sluttat smått stupande neråt, men nu har jag nog ändå landat på plan mark igen! Har som sagt blivit helt bra från skadan i revbenet i sidan så denna vecka startade jag upp brottningen igen. Som tyvärr ...

  Yes idag tog jag igen förra helgen efter magsjukan å var lite extra taggad på å få svettas! Idag blev det ett långt fyspass där det mesta hans med att köras igenom. Har nu äntligen börjat kunna köra lite mera mage nu igen efter skadan men den h...

  Ja denna vecka har väll inte riktigt blivit som tanken var när den kläcktes precis så att säga! Kommer knappt ihåg för tillfället vad jag hållits med ibörjan av veckan för hjärnverket och resterande av kroppen är i lite lagom dvala för tillfäll...